jessicaandree

har kommit igång med skolarbetet och satt precis och jobbade lite matte. fick tillbaka mitt matteprov jag gjorde första dagen efter jullovet också och blev glatt förvånad. nice.
Imorgon är kemiläraren ledig och har telefonjour, så ingen lektion i skolan förrän kvart i ett, fyra timmar idrottspsykologi, och det ska bli jättespännande! ser verkligen fram mot morgondagen!
test-torsdag bjöd på tre av tre Personliga rekord. Känner mig nöjd just nu :)



bläckvard.

På julafton fick jag ett par Urbanears hörlurar utav min mamma. Jag har velat ha ett par bra hörlurar ett bra tag nu, och utan att ha önskat mig något speciellt alls till jul, så fick jag i alla fall bland annat ett par Urbanears Plattan. Ett par rosa. Tvådelad glädje. Jag har velat ha ett par urbanears länge, men inte velat köpa några för jag ha tyckt att jag ju ändå har ett par hyfsade lurar redan, så egentligen behöver jag ju inga, även om jag vill. Jag väntade med att öppna förpackningen de låg i för att kunna byta dem ifall jag ville, för nu när jag ändå hade fått ett par kunde jag ju lika väl fixa så att jag fick precis så jag ville ha det. För det var ju så jag ville ha det? Det har ju alltid varit min färg. Gult.

Jag blev lite sådär töntigt förvirrad. I-lands problem så det skriker om det. Egentligen så var de rosa lurarna riktigt snygga. Men rosa? Det är ju inte min färg. Fast, enligt vem då?

Jag har nog tänkt ganska mycket på det där, lite undermedvetet. Det där med vad som avgör vad man gillar och varför man gillar det.  Vilka osynliga normer man anpassar sig efter.

Från den dag jag föddes så har gult varit ”min färg”. Helt enkelt eftersom mamma och pappa klädde mig i mestadels gula små kläder. Målade min docksäng gul och mitt första egna rum kläddes i gul tapet. Lär man sig att förknippa sig själv med ”sin” färg på det sättet? Jag tror att det är så det fungerar. Absolut inte för alla, men för många, och således för mig. Men jag trivs med det. Gul är ju min färg. Det speglar min personlighet, glad och öppen. Men fungerar det så på andra punkter? Jag har alltid varit den långa, smala tjejen, den smarta och kloka. Men sen då? Om man inte alltid är lång och smal? Om jag skulle lägga på mig sisådär tjugo kilo, eller halka efter i skolan, skulle jag tappa bort mig själv då? För mig, skulle det nog vara så. Jag är trygg i vad människor förväntar sig av mig. Jag är lång och smal. Jag gillar att lära mig nya saker och röra på mig mycket och ofta. För så har jag ju alltid varit, kommer inte alltid att vara, och jag tror man lär sig, vem man är under livets gång. Det finns otroligt mycket mer att diskutera om i detta ämne, men jag väljer att sluta här. Det är jag. Enligt mig.