jessicaandree

De ständigt föränderliga molnen, vars väsen aldrig kan

begripa vårt behov av att klänga fast vid den tid som inte finns. De är moln, och de är aldrig

samma som nyss, och kanske kan vi lära något av dem.

Tid kan inte vara något annat än händelseförloppet. Händer ingenting, tycks tiden stå stilla.

Närmre än så kan vi nog aldrig komma tidens natur. Den är en gåta för oss, för människan tycks

aldrig kunna få grepp om dess allra minsta men allra viktigaste beståndsdel: nuet.

Verkligheten är, likt molnen, förgänglig. Ögonblicket kommer, byts i samma stund ut mot ett

annat, och för verkligheten är det inget speciellt konstigt med det. För människan är detta

främmande. Vi har minnen och förhoppningar, vi räds och längtar, fasta i det ögonblick som

faktiskt inte finns. Bara i sällsammare stunder då och då, för vissa kanske det bara inträffar en

gång, är vi överens med verkligheten, men av naturen är människan och hennes omgivning

väsensskilda







hehehehhe. sitter och förbereder mig inför svenska literaturanalysen imorgon. Känner mig jäkligt förberedd, full av kloka analytiska tankar och svåra ord.

sa jag förresten att jag inte läst boken?
waste of time. nejvars. men ska prova att vara lite busig för en gångs skull. Man lär sig alltid något :)





fick gula rosor idag. fint


Långsamt bleknar du, tiden går och jag lär mig att leva utan dig