jessicaandree

Jag har inte tid. Kan man egentligen säga så? För är inte tiden, den mest rättvist fördelade resursen vi har?

 Vad är egentligen tid då? Det måste väl vara något, eftersom vi människor lyckas ha brist på det.

När man ska definiera tiden, och försöka få en djupare förståelse för den, är det naturligt att knyta den till förändringar. Vi säger att tiden går fort när förändringarna sker fort, och att tiden går långsamt när de sker långsamt.

De ständigt föränderliga molnen, kan i ur ett ovanligt perspektiv, jämföras med livet.

Dessa moln, tycks inte kunna begripa vårt behov att klänga fast vid den tid som inte finns. De är moln, och de är aldrig samma som nyss, och kanske kan vi lära något av dem. Tid kan inte vara något annat än händelseförloppet. Händer ingenting, tycks tiden stå stilla. Närmre än så kan vi nog aldrig komma tidens natur. Den är en gåta för oss, för människan tycks aldrig kunna få grepp om dess allra minsta men allra viktigaste beståndsdel: nuet. Verkligheten är, likt molnen, förgänglig. Ögonblicket kommer, byts i samma stund ut mot ett annat, och för verkligheten är det inget speciellt konstigt med det. För människan är detta främmande. Vi har minnen och förhoppningar, vi räds och längtar, fasta i det ögonblick som faktiskt inte finns. Bara i sällsammare stunder då och då, för vissa kanske det bara inträffar en gång, är vi överens med verkligheten, men av naturen är människan och hennes omgivning väsensskilda.

Om tiden är ett mått på händelseförloppet, ett mått på förändringarna som sker, vad är då att leva i nuet? Är det att kasta sig ut i det okända, och i det omätbara ögonblicket? Svaret på den frågan är förmodligen ja, och av tiden som aldrig håller fast vid något, vill vi forma det eviga.